• Angelica Tärnsby

Depressionen ur ett välmående perspektiv



Godkväll, ännu en sommardag har susat förbi. Idag blev det en heldag med barnen. Vi har varit ute och cyklat, lekt massor med bilar och bara njutit av det sköna vädret. Jag har även fått det storstädat nu under kvällen. Finns inget bättre än att luta sig tillbaka i soffan såhär på kvällen när barnen somnat och njuta av att hela hemmet är rent och fräscht och allt är i sin ordning.


Jag njuter verkligen av livet, blir en hel del såna meningar på bloggen nu för tiden. Men efter så lång tid av depression och isolering så tycker jag själv att jag förtjänar att skrika ut lyckan för livet just nu. Det känns som att den här långa tiden "år" av depression verkligen påverkat så många delar av livet. Vänskap, familj, mig själv, psykiskt och fysiskt. De flesta personerna har saknat förståelse och har successivt glidit ifrån. Samtidigt ser jag det såhär: om dom inte haft riktig förståelse för problemet eller de helvete jag levt i dom senaste åren i mitt liv, så är det inte meningen att dom ska finnas här den dagen jag hittar tillbaka till livsglädjen igen. Det är inget att vara arg eller besviken på "vilket jag förstår idag när jag börjar hitta mig själv igen". Alla kan inte förstå vad den djupaste av alla depressioner är för något eller ha förståelse för grov utmattning. Och även om förståelsen finns så fungerar vi alla så olika.


Jag önskar att jag hade varit den där personen som fortfarande orkade med sociala sammanhang, som fortfarande kunde leva utanför hemmets väggar. Men jag har alltid varit en sköldpadda som drar mig in i mitt skal, jag har alltid varit väldigt ensam i mina problem istället för att ta hjälp av människor runt om. Jag vet att det kan vara förödande för måendet att backa från allt, men samtidigt har jag inte klarat av att stå emot behovet av att få stänga ner hela världen när jag mår som sämst.


Men att omgivningen saknat förståelse eller kunskap är inget jag i skrivandes stund dömmer ut. Jag var arg länge, har gått runt här hemma och varit så frustrerad. En del har kikat in på min blogg / Instagram och dömt ut mina inlägg, andra tycker jag spottat på dom. Jag kan omöjligt säga hur varje person ska tycka, tänka eller känna, men det har varit frustrerande när man känner sig så extremt missförstådd.


Men nu när måendet är tillbaka och jag känner mig som mig själv igen så förstår jag att det ändå aldrig varit menat att den här omgivningen skulle ha någon större plats i mitt liv. Varför ? Jo för jag är en känslomänniska, jag har min diagnos och jag kommer behöva mina pauser i livet (inte såhär långa igen får jag verkligen hoppas), men dom kommer komma och det är inget jag kan göra nått åt. Då är det viktigt för mig att ha en omgivning som inte dömer. Det är inte omgivningen det är fel på, utan vi fungerar helt enkelt olika. Och om olikheter skapar stora glapp mellan människor är det bättre att släppa taget. Jag får självklart för varje dag, vecka, månad och år som går jobba aktivt med mig själv och mina egna sätt att hantera svårigheter. En sak jag säger till mig själv varje dag är att jag måste sluta isolera mig från livet. Det har varit svårt, för hemmet är min enda trygghet när jag inte mår bra. Men jag måste börja hitta tryggheten i mig själv på ett annat sätt, så att jag även kan känna mig trygg när jag är ihop med andra människor eller bara ska kliva utanför dörren.


Som tur är har jag haft sociala medier under den här tiden av isolering. Blogg och Instagram har varit rätt påverkade av mitt mående, men jag har haft tjejerna i gruppen - vad hade jag gjort utan dom? Dom har funnits där dag som natt. Jag har tack vare dom kunnat vara social på distans och det har verkligen fått mig att inte tappa greppet helt.


Jag skriver inte detta inlägg för att jag känner mig ledsen, besviken eller arg på något. Jag skriver för att jag tror jag behöver få sätta ord på så mycket. Det är skönt att skriva av sig och något jag kommer göra flera gånger. Och för första gången så skriver jag av mig om depressionen när jag ser på den ur ett välmående perspektiv vilket känns fantastiskt.


Sov gott


JELLICAS LIFESTYLE
© 2020 by Angelica Tärnsby.