• Angelica Tärnsby

Att leva i en två år lång "djup" depression



Det kanske inte syns på utsidan, men sanningen är den att jag dom senaste två åren har jag levt i en djup depression. Innan jag gick ner mig i den här depressionen trodde jag att jag visste vad dåligt mående betydde, men sanningen är den att jag hade ingen aning förs när jag maj månad 2018 knockades av stolen. Från att i hela mitt liv varit en riktigt superwomen som klarat av alla hinder jag stött på galant "och då ska man veta att mitt liv inte varit en dans på rosor" - till att tappa hela fotfästet och dundra ner så hårt i skiten att jag flera gånger varit nära på att ge upp.


Varför är det viktigt för mig att få skriva av mig om mitt mående? 1. För att jag på riktigt tror att vi alla behöver få sätta ord på känslor och tankar. Att gå runt och låtsas som ingenting kommer bara göra att den där bubblan av frustration växer. 2. för jag tror att andra människor i samma situation behöver få känna en samhörighet någonstans, en känsla att inte vara ensam i sitt mörker. Och kan min blogg vara en plats där några känner sig mindre ensamma så är det värt varje dag i veckan.


Jag skrev väldigt öppet om mig som person en gång i tiden, mitt liv och hur jag kände för saker och ting. Dom senare åren har jag hållit tillbaka en hel del, valt att inte vara sådär öppen som jag brukade vara. Jag har varit omgiven av människor som är mycket mer diskreta än vad jag själv är som person och det har såklart påverkat mig en hel del. Jag började fundera om jag verkligen behöver dela mina känslor med alla andra, Behöver jag verkligen skriva ner varje arg minut, varje frustrerad dag, varje ångestfylld månad eller varje deprimerat år?


Nej såklart jag inte behöver göra det, men sanningen är den att jag älskar att göra det. Bloggen för mig har alltid varit en plats jag kan fly till där jag får utlopp för mina känslor. Det är befriande att sitta i sin ensamhet och sätta ord på allt man känner. Sen är jag av uppfattningen att fler med psykisk ohälsa behöver dela med sig för att spräcka hål på den negativa stämpeln. Att lida av psykisk ohälsa är något som många skäms över, därför är det få som vågar prata öppet om hur dom egentligen mår. Istället stänger man in alla känslor som riskerar att vid ett senare tillfälle explodera. Och det är precis vad som hänt mig, jag höll allt inom mig och därav exploderade allt. Och för min del handlar det inte om något fysiskt utbrott, utan allt jag brunnit för rasade.


Jag har tänkt väldigt mycket på min diagnos "bipolär II" och depressionen jag levt i dom senaste två åren nu. Jag kan välja att gömma mig och låtsas som ingenting, skylla ifrån mig på andra saker som verkar mer logiska. Eller så kan jag använda mina sociala plattformar och visa upp att även jag som lyckats bra som influenser har mina demoner som kan påverka mitt liv på de djupaste planen.


Min depression har verkligen förstört så mycket för mig. På två år har så mycket jag jobbat för rasat. Jag har varit så otroligt förvirrad och vilsen i min situation. Jag har känt en enorm stress och press på att inte släppa taget om allt jag jobbat hårt för, men tillslut orkade jag inte hålla fast längre. Ibland måste man lyssna på kroppens signaler och sätta hälsan först. Jag jobbade mot min kropps signaler länge, fortsatte sätta press på mig själv. Resultatet blev som de flesta såg en förvirrad själ som inte visste vad hon ville längre. Jag har hattat runt så mycket på nätet att jag skäms. Egentligen inget att skämmas över, jag var i en situation i livet där jag var på väg ner, men försökte på alla sätt jag kunde hålla kvar vid dom sakerna jag älskade. Men frustrationen tog sig tydliga uttryck överallt.


Men jag tror starkt på att jag kommer ha så mycket att komma tillbaka med här på bloggen när måendet reparerar sig. Trots att det känns hopplöst många gånger, så är jag av uppfattningen att den här perioden i mitt liv kommer vara min absolut största lärdom och styra för min framtid.


// Lite kvällstanknar

JELLICAS LIFESTYLE
© 2020 by Angelica Tärnsby.